Tänk att få starta en blogg med: ”Redan de gamla grekerna…”
och vet ni vad… Jag tänker göra det nu.
Har vi kontroll över vår idévärld och förstår vi vad den kan göra med oss?
Redan de gamla grekerna talade om en idévärld och en sinne värld, och skillnaderna dem emellan. Det anses att det är Platon som ligger bakom dessa tankar. Egentligen spelar det kanske inte någon roll vem som har sagt vad till någon utan bara vetskapen om att detta resonemang fördes för så länge sedan. Så, om det nu var Platon så var tanken på en idévärld en väldigt central del i hans världsbild. Han menade att idévärlden var den sanna verkligheten och att sinnevärlden, den värld vi människor uppfattar (eller rättare sagt tror att vi uppfattar) är bara en skugga, en blek variant av vår idévärld. Han menade att denna idévärld är den värld vi har inom oss, och att den är perfekt. Som exempel kan man ta att i vår idévärld så ser vi en cirkel och den är perfekt men när vi sedan ritar den i vår sinnevärld så kan den aldrig bli helt perfekt. Det perfekta kan bara infinna sig i vår idévärld.
Jag har ofta funderat på detta när jag är ute i företag och arbetar tillsammans med olika ledningsgrupper, kan vi skilja på dessa olika världar? Jag vet att jag privat inte har kunnat göra det. Jag köper joggingskor och ser mig själv, om inte flyga fram kanske, men springer där med lätta steg kilometer efter kilometer med ett leende på läpparna och svetten rinner. Problemet är bara att i sinnevärlden ser det nog helt annorlunda ut, kilometrarna räknas mer i 100 meter och när folk vänder sig om förstår jag att jag låter mer som ett gammalt ånglok istället för det där leenden som jag hade i min idévärld. Man kan naturligtvis skratta åt detta men det finns jättemycket allvar bakom detta, mycket att lära
“I vår idévärld ser vi en cirkel och den är perfekt men när vi sedan ritar den i vår sinnevärld så kan den aldrig bli helt perfekt. Det perfekta kan bara infinna sig i vår idévärld.”
När vi i olika företagsledningar ska skapa förändringar, omorganisationer, ombilda arbetsgrupper, implementera nya arbetssätt är vi då medvetna om vad lätt det är att skapa idealbilder? Naturligtvis ska vi sikta högt och ha höga långsiktiga mål men har vi räknat med individen? I vår ideala idévärld räknar vi inte alltid in människors inbyggda rädsla för förändringar, räknar vi med att Nisse på ekonomi kan bli lite manipulativ eller Linda på utvecklingsavdelningen kan bli tjurig. Naturligtvis vet vi att det kommer att bli tjafs men det är mer störande problem som vi hanterar ad hoc, alltså som de kommer (det är lite som att räkna hyran som en oförutsedd utgift). Om vi inser att detta är vanligt och mänskligt beteende gör vi kanske upp planer för hur vi ska hantera dessa typer av oacceptabla beteenden. Har vi räknat med det så är det lättare att hantera. Det finns sååå mycket saker vi kan göra inom dessa områden. När jag arbetar med ledare och arbetsgrupper runt ämnet personlig effektivitet (arbeta effektivt utan stress) så är det dessa frågor vi får/måste arbeta mycket med. Vad har jag för bild av vad jag vill/ska göra, vad jag upplever att jag måste göra eller hur jag tror att resultatet måste se ut?
Har jag en realistisk syn på hur mycket jag ska hinna med, kan jag göra en professionell prioritering, och vet jag när saker och ting är gjort till 100%? Detta med 100% är alltid en fråga som kommer upp, VAD ÄR 100%? En del ledare försöker förklara detta med ”good enough” och med det uttrycket retar gallfeber på perfektionister som har höga krav på sig. Ska jag inte göra ett bra jobb!!! frågar de mig. Jo absolut svarar jag, men bara till 100%. Inte som en del av dessa gör genom att dra ut på leverans (av en rapport, information mm) bara för att de tror att de ska kolla en gång till, se om det har kommit nya fakta i ämnen. Ja ni vet, ni känner nog igen allt detta.
Tänk om vi i framtiden kan tala om Platons Idélära på våra arbetsplatser (det gör jag redan). Tänk om vi, innan vi drar igång saker, sätter oss och tittar på vår planering och mål (idévärld) och kan med vårt logiska förnuft göra en analys om den är realistisk och vad vi har att vänta.
Jag försöker göra det… Jag har som mål att kunna springa fem kilometer utan att dö.
