Vår förkärlek för regler har, utan att vi märkt det, försatt oss i ett krig emot visheten
Vi behöver regler, bra regler men när en regel hamnar i krig mot visheten vad gör vi då? När vi missar det mänskliga så det blir omänskligt. När reglerna blir för dogmatiska berövas vi förmågan att improvisera och det moraliska blir underminerat. Vi måste lära oss att förstå skillnad på lag och regel, på förordning och regel. Vi måste lära oss att förstå skillnaden på något som ’inte är tillåtet’ och ’något som skulle vara bra om’. Vi måste lära oss förstå skillnaden, som ibland är väldigt subtil, på vad som kan brytas och vad som inte kan brytas. Barac Obama sa; ”Vi måste fråga oss, inte bara om det lönar sig, utan också om det är rätt.”
Forskare på Princeton Teological seminary undrade över varför vi, när vi har så mycket möjligheter att hjälpa andra, inte gör det. De tog några studenter och sa att de skulle hålla en provpredikan. Ämnet skulle vara olika aspekter på ämnet ’Den gode/barmhärtige samariten’. När de skulle hålla den fick de veta att de skulle göra det i en närliggande byggnad. För att komma dit måste man gå en bit och på vägen fanns en man som vek sig dubbel och som kved av smärta. Det visade att ingen stannade och hjälpte honom (trots att de studerat den gode samariten, och skulle tala om honom). Hypotesen är att när vi har mycket att tänka på, är stressade eller helt enkelt egocentriska så ser vi inte andra som behöver hjälp, än mindre hjälper dem. Vårt fokus är i en annan riktning.
En relativt ny inriktning i hjärnforskningen som man kallar Social neuroscience har som tes att vi är skapade för att hjälpa andra som behöver hjälp. Det finns det som visar att vi mår bra av att hjälpa andra och att vara snälla. Det handlar om spegelneuroner, vi vill automatiskt hjälpa om vi ser någon som behöver hjälp. Men om vi är upptagna av oss själva så märker vi inte andra.
När en seriemördare fick frågan hur han kunde döda så många och på ett så grymt sätt – om han inte kände för dem (tyckte synd om dem) så svarade han, – nej, då hade jag inte kunnat göra det – jag fick stänga av det. Det är vår förmåga att känna in som skiljer oss från sociopater och psykopater. Vi får inte låta stressen och våra pressade scheman göra så att vi stänger av.
“Kunskapen är stolt över att den lärt så mycket. Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer.” – William Cowper.
Harvard business Review hade en artikel de kallade ”The human Moment” som handlade om hur man skapar riktig kontakt med andra människor på arbetet och där stod det att det grundläggande var att stänga av telefonerna, stänga laptoppen och sluta dagdrömma (ha tankarna någon annanstans) och ge full uppmärksamhet till personen i fråga.
Det finns ett nytt ord i engelska som är ”pizzled”. Det är en kombination för orden puzzled och pissed off. Det är när någon tar upp sin telefon eller kollar datorn framför dig, plötsligt finns du inte längre.
Har du blivit ”pizzlad”…..eller ”pizzlar” du andra?
